Nobel Newspaper Article
This is one of several newspaper articles related to Prof. Laughlin's 1998 Nobel Prize in Physics.
 |
Det blev en perfekt Nobeldag, enlight gammalt beprövat recept. José Saramago fick den vermaste applåden av pristagarna. Och drottnig Silvia vann klart klassen Häftigaste kreation.
All viktiga personer var där. Även om de svenska pertiledarna, utöver Gö Persson, kanske inte riktigt hå med.
Drottning Silvia, som för dagen var klädd i en aprikosfärgad flänning med guldinslag, konverserade intressat med litteraturpristagaren José Saramago vid banketten. Sannolikt på portugisiska.
Kungen hade för sin del hustrun till kemipristagaren John A. Pople till bordet. Om de diskuterade makens utveckling av kvantkemisk beräkningstaktik eller något lättare ämne är oklart. De såg i all fall ut att trivas.
Det var annars en lite gråmulen huvudstad som tog emot besökarna denna dag. Väl inne i Konserthuset vid eftermiddagens prisutdeling kunde de 1.800 gästerna dock glädja sig åt såväl ögon- som örongodis.
Om än drygt tio minuter för sent på grund av ett bombhot. Det var dock aldrig aktuellt att utrymma sallen.
På första bänk trängdes ministrar och andra prominenta gäster. Annika Persson i en elegant silvergrå stass. Marita Ulvskog i favoritfärgen svart och Birgitta Dahl i klarrött.
Prinsessan Christina var för dagen iförd något åt bronshållet. Prinsessan Lilian hade valt vaniljgult.
Ordföranden i Nobelstiftelsens styrelse Bengt Samuelsson pratade om kreativitet som den viktgaste gemensamma källan för såväl naturvetenskap som litteratur.
Och kreativiteten blommar bäst där det finns vetenskaplig, kulturell och etnisk mångfald. Och brist på hierarkier. Kloka ord.
Att Nobelpriset står högt i kurs internationellt kunde en indisk kollega berätta. Ekonomipristagaran professor Amartya Sen kan förvänta sig ett ståtligt mottagande när han återvänder till Calcutta. Vår indiske vän förebådade procession och 50.000 människor på gatorna.
Mellan utdelningar, tal och fanfarer gjorde sporanen Katarina Dalayman sin mäktiga stämma hörd. Det blev både Wagner och Sibelius. Allt till ackompanjemang av Kungliga Filharmoniska orkestern.
Men åter till bankeetten. De flesta gästerna transporterades med buss från Konserhuset. 500 marschaller mötte utmed Stadshusets fasad. Dessutom två stora fyrfat på partnerren vid kajkanten.
Efter sedvanliga skålar för kungen och Alfred Nobel och ett par minuters fotografering av huvudpersonerna vid festen ägnades intresset åt maten.
Stadshuskällarens egen källarmästare Lars-Göran Andersson bjöd i år på en läcker förrätt på matinerad kronärtskocksbotten, som sköljdes ner med champagne. Plus Nobelgiffel.
Kycklingfilé och Nobelglass med spunnet socker var de andra beståndsdelarna. Väsmakande och läckert severat.
Det var defentivt läge att skaka bort en eller annan kalori på dansgolvet, som snabbt intogs av många studenter när taffeln bröts. Kustbandet höll takten.
Och fram på kvällskvisten kunde Nobelkommiténs vd Michael Sohlman konstatera att allt avlöpt enligt planerna även i år. De 6,8 miljonera som själva Nobelveckan kostar var en investering som bar frukt.
Och för Sveriges del gav det den årliga chansen att åter igen vara i centrum för världens blickar. Kanska ännu viktigare nu när vi inte längre är något föredöme vad gäller sociala välfärdsmodeller.
Inte heller syns vi så ofta på den utrikespolitiska scenen, sedan Olf Palme lämnade den. Även om Carl Bildt gjort sig ett internationellt namn som fredsmäklare i Bosnien.
Undrar förresten om några gäster slank in på efterfest på hans alternativa partaj?